Idag känns det som jag inte hunnit med ett smack. Jag kan inte skylla på att jag haft för mycket att göra..

Önskar att jag hade mer tid. Det går på tok för fort.

Hoppas jag får sova hela natten, och att den blir utan mardrömmar.




Avslutar detta meningslösa inlägg med en rad från min absoluta favoritlåt!


"You can do the math a thousand ways but you can't erase the facts"


Natt!

P!NK!!!

Den 23/7 är det jag och syster som står på Ullevi och sjunger tills rösten tar slut!

Den 12/9 far vi hit!!!!!

Bebis

I januri fick vi det lyckliga beskedet att vi skulle få en bebis. Vilken lycka. Jag vet inte hur många gånger jag tittade på testet. Det var så ofattbart och livet fick genast en helt annan betydelse.

Ingen mer rökning och inget mer vin. Tänka på vad man ska äta och vila.

Dom första veckorna flöt på. Vi delade vår lycka med dom som vi ville skulle veta.

Sedan kom illamåendet. Jag har aldrig mått så illa i hela mitt liv. Det var ändå okej eftersom jag visste vad som väntade i slutänden. Jag och min kärlek skulle ju bli föräldrar. Vilken lycka!

Jag genomled illamående, tröttheten, ont i boobisarna, finnar och allt annat som händer i magen.

Det började synas. Magen putade ut och jag fick klä mig där efter. Underbara mage. Snart skulle det vara okej att berätta för hela världen och snart skulle vi äntligen på ultraljud för att för första gången se vårt lilla liv, höra hjärtslagen, få ett foto att sätta på kylen.

Det blev aldrig så. Allt slutade i sorg. En obeskrivlig sorg som är obeskrivligt tung.

Jag började blöda för nästan 1 månad sedan. Vi ringde och fick komma och göra ett ultaljud. In i det sista hoppades vi på att få höra dom efterlängtade hjärtslagen. Istället sa mannen att det lilla livet hade gett upp. Det skulle inte bli en bebis.

Men varför fortsatte kroppen säga att det faktiskt var så? Mannen sa att inte bebisen varit med på 5 veckor.
5 veckor! Jag har aldrig känt mig så lurad.

En bearbetning började. En intalning om att det inte blir en bebis. Johan och jag ska inte bli föräldrar.

Vi kom en bra bit på vägen. Började leva igen. Skratta och hitta tillbaks.

I måndags kom allt över oss igen som en iskall våg. Jag fick värkar och började blöda. Jag var ledsen och förstod att något inte stod rätt till.

I onsdags fick vi åka upp till sjukhuset där nästa man sa att allt inte kommit ut. 1 månad senare!! Han sa att jag måste sövas så att dom kan ta bort det som är kvar.

I 1 månad har vi bearbetat det som vi förlorat och nu måste vi börja om.

Jag vaknade upp och hade en obeskrivlig smärta. Jag var så ledsen. Det var så overkligt. Jag fick morfin mot smärtan och kunde slappna av. Johan satt vid min sida och klappade mig i håret.

Varför var det tvunget att bli så här? Vad har vi gjort för ont? Varför revs såren upp igen?

Nu börjar bearbetningen på nytt. Denna gång tyngre, mer ledsamt.

Jag vet att det kommer bli bra och att vi kommer vara glada igen. Men just nu då?

Ingenting har någonsin varit så här förjävligt.

Varför?

jag kan inte stå...

Just denna stund kan jag inte stå själv. Främmande människor fixar runt i kring mig.
Slangar av alla mörljiga slag.
Smärta som är obeskrivlig.
Tårar.
Morfin.
Jag ropar efter Johan men får inte fram ett ljud. Äntligen kom han. Suttit vid min sida sedan klockan 09:00 idag. Sitter där ännu.

Doktorn trodde det skulle gå fortare, men vi är kvar här än. Jag kan inte stå själv. Vismig och trött. Ledsen över att allt kommit tillbaks och att vi är där vi började. Skillnaden är att nu vet vi att det är över.
Livet känns orättvist. Vissa kan få det så lätt men tar inte hand om det.

Ont.
Trött.
Besviken.

Jag hade aldrig kunnat ta mig igenom detta utan Johan. Han finns vid min sida. Klappar mig i
håret och tittar på mig som bara han kan.

Kärleken mellan oss är obeskrivlig.

Jag kan inte stå sjãlv...