jag kan inte stå...

Just denna stund kan jag inte stå själv. Främmande människor fixar runt i kring mig.
Slangar av alla mörljiga slag.
Smärta som är obeskrivlig.
Tårar.
Morfin.
Jag ropar efter Johan men får inte fram ett ljud. Äntligen kom han. Suttit vid min sida sedan klockan 09:00 idag. Sitter där ännu.

Doktorn trodde det skulle gå fortare, men vi är kvar här än. Jag kan inte stå själv. Vismig och trött. Ledsen över att allt kommit tillbaks och att vi är där vi började. Skillnaden är att nu vet vi att det är över.
Livet känns orättvist. Vissa kan få det så lätt men tar inte hand om det.

Ont.
Trött.
Besviken.

Jag hade aldrig kunnat ta mig igenom detta utan Johan. Han finns vid min sida. Klappar mig i
håret och tittar på mig som bara han kan.

Kärleken mellan oss är obeskrivlig.

Jag kan inte stå sjãlv...