I januri fick vi det lyckliga beskedet att vi skulle få en bebis. Vilken lycka. Jag vet inte hur många gånger jag tittade på testet. Det var så ofattbart och livet fick genast en helt annan betydelse.
Ingen mer rökning och inget mer vin. Tänka på vad man ska äta och vila.
Dom första veckorna flöt på. Vi delade vår lycka med dom som vi ville skulle veta.
Sedan kom illamåendet. Jag har aldrig mått så illa i hela mitt liv. Det var ändå okej eftersom jag visste vad som väntade i slutänden. Jag och min kärlek skulle ju bli föräldrar. Vilken lycka!
Jag genomled illamående, tröttheten, ont i boobisarna, finnar och allt annat som händer i magen.
Det började synas. Magen putade ut och jag fick klä mig där efter. Underbara mage. Snart skulle det vara okej att berätta för hela världen och snart skulle vi äntligen på ultraljud för att för första gången se vårt lilla liv, höra hjärtslagen, få ett foto att sätta på kylen.
Det blev aldrig så. Allt slutade i sorg. En obeskrivlig sorg som är obeskrivligt tung.
Jag började blöda för nästan 1 månad sedan. Vi ringde och fick komma och göra ett ultaljud. In i det sista hoppades vi på att få höra dom efterlängtade hjärtslagen. Istället sa mannen att det lilla livet hade gett upp. Det skulle inte bli en bebis.
Men varför fortsatte kroppen säga att det faktiskt var så? Mannen sa att inte bebisen varit med på 5 veckor.
5 veckor! Jag har aldrig känt mig så lurad.
En bearbetning började. En intalning om att det inte blir en bebis. Johan och jag ska inte bli föräldrar.
Vi kom en bra bit på vägen. Började leva igen. Skratta och hitta tillbaks.
I måndags kom allt över oss igen som en iskall våg. Jag fick värkar och började blöda. Jag var ledsen och förstod att något inte stod rätt till.
I onsdags fick vi åka upp till sjukhuset där nästa man sa att allt inte kommit ut. 1 månad senare!! Han sa att jag måste sövas så att dom kan ta bort det som är kvar.
I 1 månad har vi bearbetat det som vi förlorat och nu måste vi börja om.
Jag vaknade upp och hade en obeskrivlig smärta. Jag var så ledsen. Det var så overkligt. Jag fick morfin mot smärtan och kunde slappna av. Johan satt vid min sida och klappade mig i håret.
Varför var det tvunget att bli så här? Vad har vi gjort för ont? Varför revs såren upp igen?
Nu börjar bearbetningen på nytt. Denna gång tyngre, mer ledsamt.
Jag vet att det kommer bli bra och att vi kommer vara glada igen. Men just nu då?
Ingenting har någonsin varit så här förjävligt.
Varför?
12 comments:
Stor kram caroline.s
Vi klarar allt, tillsammans!
Puss!
Men usch vad tråkigt, stackars er! Förstår verkligen att ni har det jättejobbigt. Stor KRAM till er!
Gumman! Lider med dig! Du ska se att det snart blir en ny graviditet som resulterar i en liten bebis som håller er vakna om nätterna... tänker på er! Puss
Är så ledsen för er skull. Finns inte ord. Tänker på er. Många kramar....
STOR KRAM till er båda! Sara i Norge
:( Jag tänker på er! Kram
Å Sanna vad jobbigt, jag vet vad ni går igenom jag har själv varit där. Skickar dig och Johan styrkekramar, allt blir bra tillslut även om allt känns skit just nu.
Jag känner inte dig, hamnade här av en slump, men tårarna började rinna och jag lider med dig, er båda! önskar dig av hela mitt hjärta en liten bebis och hoppas att det blir så! Varm kram från en medsyster.
Tack alla snälla. Det värmer att det finns dom som bryr sig, oavsett om man känner varandra eller ej. Det var skönt att få skriva om det som hänt och det vi gått igenom. Tack igen <3
Stor Kram till er o ni är underbara! Kram Emma
Vet inte om jag borde skriva detta, men gör det ändå.
Även om vi inte känner varandra men än ett "hej", så började jag undra för ett tag sen hur du mådde. Jag vågade inte fråga nåt dock eftersom det kan vara känsligt.
Nu förstår jag varför.
Jag är så hemskt ledsen för din och Johans skull. Men ni är starka båda två och kommer att fixa det. Och jag lovar; även om man tror att jorden går under och att man inte kan leva ett normalt liv längre, så kan man verkligen det. Jag lovar...
//Karina
Post a Comment